Obekvämt. Allting känns så himla obekvämt. Jag är obekväm. Sängen är obekväm. Det känns obekvämt som när en tittar upp från tallriken i matsalen och möter en annans blick. Det är hemskt obekvämt att ens bli sedd. Och det är också, otroligt obekvämt i tankarna.

Ja ni kanske märkte att jag låste bloggen. Jag tänkte att det skulle förbli så. Men hur obekvämt livet än är ska man väl inte försöka radera sig själv. Men allting känns så SMUTSIGT, rörigt och ush. Jag har dessutom ingenting att förmedla. Ingenting mer än vad som anses som SKAM att skrika ut. SKAM, är jag en skam?

Jag är en klisché. Trivs inte i hemstaden. Trivs inte i skolan. Trivs inte i mitt rum. De är alla ångestbubblor.

Ångestbubblor; Som dålig energi och känslan av att någon kramar om ens huvud, på ett hårt och ovänligt sätt. Som hur ögonen känns uttorkade. Som att inte gå till skolan för att idag kan jag inte ens le och vill inte prata. Det känns PINSAMT. PINSAMT. Det ska det ju inte göra.

Jag har tänkt mycket på hur orättvist livet känns. Under fredag lördag söndag när alla flyr iväg för att träffa sina vänner. Så sitter man ensam kvar, tänker; Varför ska det vara så svårt för mig, att träffa mina vänner? Jag ser dem ju aldrig. Och; Varför är det så enkelt för alla andra?

På söndag åker jag nog till Stockholm. Som ett botemedel. Det är egentligen en resa jag känner omotivation inför. Nej, det finns ingen motivation. För ni vet, till slut känns allting menlöst. Där står jag nu. Men tvingar mig upp, mitt i avsaknaden av cirka allting man behöver. Och ska väl snart flyga fram med hjälp av kramar och pussar, kedjerökande om nätterna och samtal som aldrig tar slut. Det enda som tar slut är tekopparna som ständigt fylls på tills man faktiskt inte orkar brygga mer te, eller tills bara de äckliga sorterna finns kvar.

Ja, se på mig nu, ush, jag är ju bara skam. För sånt här får man ju inte skriva.