äsh. en tisdag i maj for jag sent till stockholm. fann mig bland tunnelbanor och hetsade för att hinna med ett tåg mot mörby c klockan 23:53. det luktade öl och snus och jag kände mig som hemma.

Jag och Ida hetsar upp ur tunnelbanan och skräms av en skuggbelagd ebba som drar ett cigarettbloss och ler mot oss. Hej! återförening under solbefriad himmel och vita löv. och på torr asfalt! och somrig atmosfär.

Nästa dag drack en öl och aurora mitt bland blondiner och vita converse (äsh, jag har också ett par), kedjerökte och lyssnade till samtalsämnen runt omkring "jag är 99:a", dog av förvåning och undrade vad som hände. Den här kvällen bestod av svett, dans och törst... borttappat vin, att hålla händer genom toalettbås... och en förlorad vän. Eller många förlorade vänner! finner varandra i kramar och "vafaaaan var har du varit?" Vi pendlade omkring i proppfyllda vagnar och rökte med havsutsikt, och väldigt mycket stadsljus. Fick i panik armbåga mig ut ur vagnen för att stiga av den och hann inte ens säga hejdå till någon.

Åh avsaknaden. Trots att jag kom hem igår. Men nu sitter en här med tusen skoluppgifter och jag har egentligen inte tid med att skriva det här eller redigera tusen bilder men jag kan liksom inte hålla mig borta. Låt mig vara en lustmänniska.

Jag har studsat som på moln längs med gröna ängar. Fast de vita molnen var får... och jag studsade ju inte på dem... men de studsade på mig... eller mot mig. Mystiska läten ur blommiga buskar och ett överkört jag. Senare... en dag med klimat som taget ur öknen, sökte oss mot havsvind men ingenting var direkt harmoniskt. Någon kom och bad om öl, någon tillfredställde sig själv i en buske... och alla myror...

En kväll famlade vi i en grönbelagd park, eller allt är ju grönt nu. Och det är helt fantastiskt! fick inte nog av doften av syrener, trodde jag iallafall. Vaknade en dag och kunde knappt andas. Jag ser inget fel med att lukta på blommor, trots det slår de tillbaka på mig och jag vet inte vad det här är för slags orättvis karma? äsh. ironi.
Vi gick under en bro och på tomma stigar och besteg berg och hemskt jobbiga trappor... var väl inte direkt pepp på kvällen. Trots kir i väskan och glada människor och åh... men! se dig för för här kommer lyckan. Vinröd vätska sipprade ner i min hals och fyllde munnen med vinbärssmak. Det hela kan kännas så glittrigt och rosa och flickigt... en omvänd bild av den Sandra folk bevittnar. Fast nu var det väl inte det faktum att jag drack trettonprocentig punkig alkoholistblaska... jag hade väl bara hamnat i precis det umgänge som behövdes. Som jag nog ville finna mig i.

Åh jag vet inte jag vet ingenting jag förstår inte mig själv. Förnekelse och förhoppningar livet ut.

Trädklättring igen: "men åh! det är ju så vår grej". En kan väl medge en viss lycka och det där frekventa leendet på läpparna. Men det var varje gång den där tryggheten uppenbarade sig verbalt. Kände vattnet mot skor och insåg i tystnad att den där grenen var inte alls så högt upp... trädklättring över hav och land... kyrkogårdar... och häromdagen bevittnade jag ett träd från barndomen huggas ned. Stannade mitt i ett övergångsställe i chock och blev tutad på efter några minuters uppspärrande och panikslag och ont i hjärtat.

Återkommer till verkligheten, öppnar ögonen och upptäcker... tomhet! jag fortsatte träffa okända och kända människor, framifrån, bakifrån och uppifrån med blixt. Blixtrande sommarnatt på långholmen, där jag senast var 2010. Alldeles dränkt i eufori & olycka, en salig blandning jag inte vågar känna efter. Men nu var jag tillbaka och det utan Kentsommar. Folk försvann i bussar och jag själv försvann med hejdåpussar (kyssar).

Varför är det alltid bussar som förövar mig på lycka?

Jag tunnelbanar hemåt med Ida i smärtor. Mina tankar tycks kretsa kring erkännanden.

Somnar.

Om jag har tur vaknade jag aldrig ur den där alkoholiserade natten, utan ligger fortfarande och sover tryggt i Ebbas säng under kanintäcket. När jag öppnar ögonen bevittnar jag Idas uppvaknande och försöker tyda vad klockan är. Försöker få tag på Ebba och undrar när hon kommer hem, går upp på övervåningen, hälsar på katterna och kokar nudlar.

Eller så åkte jag faktiskt hem igår, i mer än tjugogradig sol. Sa hejdå till Ebba i förtvivlan. Sa att "vi ses på öland... vi ses i juli". Någon tittade på oss, log men gav samtidigt en sorgsen blick.

Jag vet inte hur man tar farväl på bästa sätt... men jag är ganska säker på att jag ligger tomhänt i min en meter och tjugo centimeter breda säng. Tänker hat åt de kommande veckorna och undrar vad som händer nästa gång vi ses.

Där på öland.