förra sommaren var allt finfin men det känns ändå fel att sakna, när jag lika gärna kan längta till nästa och hoppas på att den inte tar slut lika snabbt, hoppas på att den inte börjar med samma tristess för att sedan avslutas med förtvivlan över att lämna lyckan som nyligen anlänt. men det var ändå fint att avsluta allt genom att stå där med fjällrävenkånken i ena handen och den andra tom då den nyligen på grund av förvåning, tappat delicatobollen jag glatt satt och åt på på arlanda flygplats, när Joakim Berg plötsligt stod framför mig. hjärtat klappade och ögonen stirrade, bandet flinade lite.