Vissa fredagar önskar jag att morgondagen var skoldag. När jag åker hem medan alla andra hurrar och skyndar iväg på andra vägar. De där andra vägarna är väl ungefär samma spår som mina, fast åt andra håll. Alla åker hem. Hem till andra städer. För att komma hem till något. Men jag har liksom aldrig någonting att komma hem till.
        Hemstaden hemsöker själen och gör en illa. Även om jag bara låtsas existera här, vågar inte inse den verklighet jag funnit mig i i cirka sjutton år. För jag skäms.

Jag förlorar mig hellre i någon annans armar än mina egna. Så för mig bort.

Lövträden övergår i oreange och jag känner mig melankolisk. Inte för att det är höst, utan för att den där bilden av höst man har aldrig träder fram. När solen belyser alla träd som lyser rött och gräset fortfarande är grönt. Nej, det regnar och allting är grått.

Andningssvårigheter och skakig nervositet träder fram så fort jag går runt hörnet intill skolan, förbi lägenhetshusen och sedan in i parken som står grön. Går förbi cigarettrökande gymnasieelever på trasiga parkbänkar och pustar ut när jag gått förbi. Drar ett nytt djupt andetag, och önskar att det håller resten av dagen. Men luften tar slut efter sekunder. Går sedan in i skolan. Där hjärtat dunkar.

Och så börjar en kaffesnurrig dag om. Jag ser mig ivrigt omkring så fort jag inte sitter bakom stängda dörrar i en lektionssal på fjärde våningen. Ibland, när jag går omkring i korridorerna eller sitter i parken hugger det till i magen, upp i bröstet och sedan förlamar tankarna hela kroppen. Tankarna snurrar för snabbt för att låta vettiga. Och jag ser verkligen bara dum ut. Ser ner i marken. Försöker komma ner på jorden men förlorar mig i tankarna. Tankarna som väcks till liv och börjar om om om varje gång. Ta mig tillbaks. Sedan vaknar jag. Sedan faller jag tillbaka. Ta mig tillbaka.

På måndagar då jag ser tillbaka på lördag söndag är allt svart. Vad jag än gjort har jag inte funnit mig i det. Jag har seglat mot andra världar och det har inte funnits någon där för att väcka mig.

För när det blir helg, tar man hand om sig själv. Under helgen finns det inga armar som sträcker sig efter en. Inga omfamnanden eller hej. Det är som att alla försvinner ur världen i två dagar.

Ropen når inte ut.

Hej.