som mitt kärleksbarn jag hånglar med. trygg i sängen men med ena benet på golvet, varenda klädesplagg sitter på men jag placerar ändå ett täcke över dig. ensam vinfylla tills du, svarthåriga frände, tröttnade och lät vinet forsa ut som en flod och studsa ned i den mörkblå koppen. vinet skvätte. bar överkropp i sammetssoffan med en otänd cigarett i handen. jag pratar med dig och försöker, på automatik aska ciggen fastän den inte är tänd än.

hänger ut genom fönstret, omringad av fönster. sura tanter och halvdöda men nyblivna vuxna som aldrig syns, finns där innanför, nånstans.
jag förstår inte riktigt varför jag tvunget skulle röka i fönstret hemma hos mamma i en rökförbjuden lägenhet men det var okej.
du mitt kärleksbarn, eller syster... bästa vän. du vaknar, ställer dig upp och ser förvånat på oss två, idioter som dansar endast iförda trosor... till något förjävligt alternativt far&sons knarkrappande (lsd du är mina tankar, pcp mitt hjärta det bankar, ghb du får mig alltför lätt ur balans). vad som urartades av buffalo blues. vi förenas i fönstret för en tredje eller fjärde cigg. du klär av dig din tröja, helt naturligt. vi bar solglasögon fastän klockan var fyra på morgonen, såg troligtvis ingenting.

lyckan går nu hand i hand med någon annan. kyss mig kyss min hals kyss min kind kyss mig i pannan kyss mig på läpparna kyss mig där emellan läpparna på i min mun
lukta i min nacke omfamna mig låt mig lyfta dig i en kram
du behöver inte säga hej, vi bara ler mot varandra och är det en tår jag ser? känner?
skratta med mig, låt lyckan rusa upp likt kolsyra i din hals. endast vår närvaro är tillräcklig för att skapa eufori men jag tänker verkligen inte skriva att "love is our drug" för fy fan vad töntigt. och det är ju verkligen.. inte ens sant.
inte mer än en helg krävs för att skapa en mångfald av saker att tänka på och känna förtvivlan över. just för att det är som bortblåst. varenda liten sekund av närvaro försvinner senare i den där jävla bussen. kommer den tillbaka?
mer än en helg krävs för att bota din frånvaro.
bota din frånvaro
din frånvaro
(er frånvaro)

med tanke på rubriken kanske ni tror att detta är någon slags berättelse, men nej, skit i rubriken.
detta lär kännas ovant, jag skriver ju trots allt aldrig här, men det är min blogg och varför skulle det då kännas konstigt för mig att inte göra vad jag vill?
nej nu

jag är en hyffsat kritisk svarthårig vegan, gillar att klippa mitt hår, kedjeröka och dansa, helst till gammal musik eller makthaverskan. när jag inte springer omkring och leker nudistlivet klär jag mig i trikåkjolar, skjortor, för stora byxor och stickade tröjor, är det vinter och kallt om fötterna klär jag dem i Dr. Martens.
bortsett från att fotografera allt jag gör skriver och ritar jag så fort jag får chansen, helst ska resultatet bli så hemlighetsfullt att ingen förstår. det jag hatar mest av allt är min hemstad och djurindustri, helst spenderar jag ingen tid alls i min hemstad, men ibland måste man, när jag inte är där drar jag iväg till stockholm, karlskrona eller till någonstans där jag inte har någon aning om var jag är, det är det allra bästa.
något av det bästa jag vet är att improvisera, helst småfester och resor.

ur min moleskine:

# naken bland vitsippor, förvirrad i skogen, skratten ekar och tystas med ett klick, tre sekunder, klart, andas ut och rök din cigarett.

# någon dog självmordsdöden, jag kom för sent till skolan, båda av samma anledning.

# röken ligger som en tjock dimma i mitt rum och snart dör vi av förgiftning

# Dörren och fönstret var fortfarande lika vidöppet
Solen sken fortfarnade lika starkt som den gjort tre timmar tidigare
trots att klockan var sju
sommaren är ren förvirring

# försvann bort in i en annan värld, till en annan planet som bob hund spelade högt för mig när jag gick där över vägen och nästan blev påkörd

# vi pratade och sedan kom hon och då blev allt som vanligt igen, en ny konversation inleddes motvilligt med henne, jag blev irriterad, nästan arg, sedan sa du hejdå.

# någon höll ett tal om våren, om solglasögon, bara ben, glass och varma dagar, bakom hennes rygg föll snön (livsironi i maj)


# visar mig väl mest i mörkret på nätterna när jag smyger omring på glassplitter innanför öppna grindar som annars alltid brukar vara stängda, där är man osynlig.


# vad hände med tiden tänkte jag och lät påsarna under ögonen att nästan snudda vid marken, efter en underlig dröm där jag inte räckte till.


# snälla, snälla, kan du inte bara vakna, så jag kan spela hög musik, snart tänds dynamiten, med tiden kommer smällen.


# vinet sprutar ut ur påsen, bubblor bildas och hade jag blundat kunde det varit en bäck jag satt intill.


det här är så långt ifrån allt men resten håller jag för mig själv, och vad gör jag nu? dricker vin i dimman av rökelse och lyssnar på Bob Dylan, är för full för att våga resa mig upp, hejdå, hoppas det var intressant med lite omväxling.

(Klicka på bilden för att komma till spellistan)