med tanke på rubriken kanske ni tror att detta är någon slags berättelse, men nej, skit i rubriken.
detta lär kännas ovant, jag skriver ju trots allt aldrig här, men det är min blogg och varför skulle det då kännas konstigt för mig att inte göra vad jag vill?
nej nu

jag är en hyffsat kritisk svarthårig vegan, gillar att klippa mitt hår, kedjeröka och dansa, helst till gammal musik eller makthaverskan. när jag inte springer omkring och leker nudistlivet klär jag mig i trikåkjolar, skjortor, för stora byxor och stickade tröjor, är det vinter och kallt om fötterna klär jag dem i Dr. Martens.
bortsett från att fotografera allt jag gör skriver och ritar jag så fort jag får chansen, helst ska resultatet bli så hemlighetsfullt att ingen förstår. det jag hatar mest av allt är min hemstad och djurindustri, helst spenderar jag ingen tid alls i min hemstad, men ibland måste man, när jag inte är där drar jag iväg till stockholm, karlskrona eller till någonstans där jag inte har någon aning om var jag är, det är det allra bästa.
något av det bästa jag vet är att improvisera, helst småfester och resor.

ur min moleskine:

# naken bland vitsippor, förvirrad i skogen, skratten ekar och tystas med ett klick, tre sekunder, klart, andas ut och rök din cigarett.

# någon dog självmordsdöden, jag kom för sent till skolan, båda av samma anledning.

# röken ligger som en tjock dimma i mitt rum och snart dör vi av förgiftning

# Dörren och fönstret var fortfarande lika vidöppet
Solen sken fortfarnade lika starkt som den gjort tre timmar tidigare
trots att klockan var sju
sommaren är ren förvirring

# försvann bort in i en annan värld, till en annan planet som bob hund spelade högt för mig när jag gick där över vägen och nästan blev påkörd

# vi pratade och sedan kom hon och då blev allt som vanligt igen, en ny konversation inleddes motvilligt med henne, jag blev irriterad, nästan arg, sedan sa du hejdå.

# någon höll ett tal om våren, om solglasögon, bara ben, glass och varma dagar, bakom hennes rygg föll snön (livsironi i maj)


# visar mig väl mest i mörkret på nätterna när jag smyger omring på glassplitter innanför öppna grindar som annars alltid brukar vara stängda, där är man osynlig.


# vad hände med tiden tänkte jag och lät påsarna under ögonen att nästan snudda vid marken, efter en underlig dröm där jag inte räckte till.


# snälla, snälla, kan du inte bara vakna, så jag kan spela hög musik, snart tänds dynamiten, med tiden kommer smällen.


# vinet sprutar ut ur påsen, bubblor bildas och hade jag blundat kunde det varit en bäck jag satt intill.


det här är så långt ifrån allt men resten håller jag för mig själv, och vad gör jag nu? dricker vin i dimman av rökelse och lyssnar på Bob Dylan, är för full för att våga resa mig upp, hejdå, hoppas det var intressant med lite omväxling.