"Sandra du måste tappa något kärt för att tappa dig själv"

Iförd en rosa version av Alice's disneykläder och tilltalad av S som plötsligt hamnat i en mammaroll. Visst blev jag ledsen när hon slängde iväg tekoppen, ner i avgrunden.

Åkte gammaldags tåg otroligt snabbt med öppna dörrar. Kommer jag överleva det här? sluta tvinga mig snälla sluta varför ska jag hoppa? Från en räls, miltals upp i luften, utan fastmark. Bara berg och en suddig men grön utsikt.

Men tekoppen var inte tillräcklig! däremot blev jag helt förkrossad när (gosedjurs)kaninen blev utkastad i intet, utan mig. Jag var beredd att hoppa efter.

"det är nog för sent nu" men du fortsatte klä av mig av okänd anledning, av med förklädet, av med skorna, men klänningen satt kvar. Sedan, hoppade jag, precis som Alice gjorde.

Hoppar du så hoppar jag fungerade tydligen. Även om tillfället passerat, tiden var ute och chansen var förbi.

Sedan fann jag mig plötsligt i någons famn, mitt på en tågräls mellan bommar. Hörde plötsligt tåget komma, öppnade ögonen och kröp chockartat snabbt åt vänster. Jag dog nästan där! men jag vet inte var du tog vägen, försvann troligen ut på gröna fält, dit jag ville!
"äsh, dit ner har hur många som helst ramlat"

(jaha... här sitter jag och försöker öppna en öl i tystnad)

Stod bakom ICA och väntade på att dig. Blev kissnödig av nervositet och plötsligt gick du förbi, för att egentligen ta tunnelbanan till cityterminalen och möta mig och Ida. Vi skrek något och du såg knappt förvånad ut "visste du att vi skulle vara här?" "jag bara kände det på mig"

Vad som sker nu började denna dagen. Vi visste inte riktigt var vi skulle ta vägen men vi visste precis vad vi skulle göra, så vi tillkallade mångfalden. Grannarna fick kortslutning redan vid 22:05, klagade på rökdoft och högljudd musik. Underbart tänkte vi, klockan är tio en lördag och en får varken röka eller lyssna till musik!

Men det var väl ingen som brydde sig.

På grund av grannens psykbryt över rökdoft låg jag plötsligt på dig mot asfalten och tände en cigg. Vi hade bara flyttat oss en bit ur bittra tantens utsikt. En hundägare gick förbi och hälsade skeptiskt, enligt bilder från denna kväll hade hunden ögon likt laser (liksom träffad av blixten). Kylan nådde in på min bara hud och mina fötter var bara mot fukten av mars.

Härefter försvann jag bort i en annan värld under cirka två timmar, skrek åt någon då och då varje gång jag blev träffad av ljuset. Två timmars frånvaro men extrem närvaro började precis där det senast slutade. Precis där tolvslaget på nyårsafton blev ignorerat eller snarare bortglömt.

Jag handskakade inte med någon på resten av kvällen. Tillbaka till yttre världen, bemöts av människor jag aldrig sett förr, ansikten jag inte minns och namn jag aldrig tog reda på. Någon presenterade sig som "buksvåger". Denne skickar numera intressanta meddelanden då och då...

Mötte någons blick och av att döma på ögonen visste jag att personen visste mig. Ja just det det var han... någon som råkar köpa öl till en ibland. Han var en av dem som blev nekad till handskakning. Men vad gör en! han sträckte fram sin hand och när jag väl nekade möttes jag av en besviken blick. Jag tror att det första den här personen sa nånsin till mig var "sandra har du sprit?"

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag visste efter den här kvällen att det här var verkligen början på något nytt, ingen får missta sig nu eller ens tro, för det här var början på något nytt, som ett nytt liv där allt är nytt. En oförutsägbar framtida tidsrymd. Nya vägar och nya umgängen. Början på att BYGGA UPP MIG SJÄLV, i en ny stad. Som att starta ett nytt liv, fast mer... ett nytt sekundärt liv, ett dubbelliv.

Men jag vill inte kalla det sekundärt! stockholm varför ligger du på andra plats? varför får du silver och inte guld? varför står du bara inte först i kön? kan jag ändra på det? så jag slipper vänta på dig. För jag känner mig så redo för att bara lämna det förflutna! säga hejdå till mitt barndomsperspektiv som bara äcklar mig... får mig att känna mig som SKAM. och inte minst bortglömd, jag är liksom totalt utsuddad och genomskinlig här, visar mig ej. Ej att tycka synd om, jag är tillbakadragen just för att jag inte vill synas. Ingen vettig människa passar in här.

Och kära vänner i södern, ta mig inte fel, det är inte er jag vill lämna. Bara omgivningen och att varje dag är så himla förutsägbar. Monotona blekinge... blekinge... vet ens folk att det finns? jag tror inte det. Det är ett landskap mellan skåne och småland, helt bortglömt och förmodligen minst i Sverige. Jag känner att jag levt färdigt här.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Cigg på balkongen, erkännande och diskussioner inför grannar (seriösa samtal mitt i natten precis nedanför grannens fönster), att fylla hela huset med ölburkar, gosa med katter och somna till lejonkungen. vakna mitt i natten i brist på plats och utan täcke som ramlat ner på golvet på grund av dess tyngd och klumpighet. Jag trodde det var elefanter på men det var kaniner. Att finna dig i köket på morgonen med ett sneaky leende för du skulle ju egentligen vara i skolan.

(Igår fyllde jag min tomma säng med flera täcken och hur många kuddar som helst för att få en liknande känsla av det jag levt i. Men det skapar ingen direkt trygghet eller trivsamhet, utan känns mest patetiskt)

Kent spelades och där var du, avgav ett tryggt läte mitt i tystnaden. En våg gick genom mig för det var precis som allt annat oförutsägbart och på något sätt underbart. Tryggheten landade i mig. Jag hittar aldrig mig själv i någon annans ögon men det kanske bara är för mörkt? men jag har ju klättrat upp ur den där svarta gropen? mörkret har ersatts av ljus, på ett fantastiskt ljuset-i-tunnelns-slut-sätt. Befinner mig inte längre i blåskala. Den där osäkra och frustrerade tidsrymden ligger väl ändå i det förflutna? för jag känner inte längre för att svika hela världen och  skapa avund. Degenerationen tog sitt slut.

Men framtiden är som alltid osäkrad.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt bland döda löv under en inte alltför kall torsdagsnatt står jag plötsligt som knuten runt en lyktstolpe. Där var du igen! plötsligt bländade av strålkastare från polisbil börjar en andfådd tid. Du vinbärsfärgade dryck begravdes plötsligt under, återkommande: döda löv. Hamnade intill någonstans där barndomen utspelar sig som på film, ett sånt ställe som bara skapar men för livet och kanske ett ärr nånstans.

Men vi kom tillbaka! bemötte en lögnares kyssar och ett osäkrat jag, bad om en käftsmäll men blev istället övertalad. Satt plötsligt på en buss mot någonstans ingenstans. Hand i hand kände jag att herregud vad håller jag på med? har jag verkligen, för en gångs skull gjort rätt? hur kunde allt kännas så oförfalskat och rättfallet?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De som vet vad jag skriver om måste också få veta att jag bryr mig inte om vad som händer i framtiden... alls. Bryr mig bara om att få återvända. Men allt känns så långt borta men samtidigt som himla nära! stockholm, vi ses igen i maj. Men maj... det är en hel månad kvar, vad är en månad tänker en då, men kommer plötsligt på att allt det här jag skriver om, denna oändliga saknad, har bara utspelat sig i två dagar. Jag kom nämligen hem i förrgår.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I tisdags hade jag fortfarande inte fattat att jag faktiskt skulle ÅTERVÄNDA. Drastiskt.
Vi satt på ett café och vi skrev ett brev till en annan föregången blekingebo, fulla av förväntan om vad som skulle komma att hända. Hade helt glömt bort att jag redan var påväg hem.


Vi tog farväl på perrong tio. Inväntade ett tåg mot köpenhamn där på cityterminalen. Vi kramades och kysstes och påminde varandra om att "jag älskar dig". Du lämnade oss... eller vi lämnade dig... nej! ingen lämnar någon. Vi bara säger att vi ses igen. Det sa du också.

Precis innan hysterin mitt bland folk som ska först på tåget sa Ida att, "Ebba är svårare att säga hejdå till än en pojkvän". På tåget utöver vattnet jag beskådat tidigare i veckan med någon annan skickar jag iväg ett sms och skriver att du flyger iväg som ett pappersflygplan. Men det var ju jag... vi. Det var precis vad jag och Ida gjorde.


(jaha... här sitter jag med en tom ölburk som skräpar)