Står på en bergsprängare, dansar, det svajar precis som musikvolymen. Överkroppen är naken inte för första gången. Ibland stannar folk upp och säger att jag är ju hon! välkomna tuttrevolutionen. Mans-männen blir så jävla nervösa och KRÄNKTA. Skriker med fotbollsvrål "ta på dig en tröja så jag kan prata med dig", "det där är precis samma sak som att jag visar min kuk, vill du att jag ska visa min kuk?" (nej & nej). Torsten dansar naken intill med propell på huvudet. Omgivningen likt en våg perfekt långt borta för att inte ramla och drunkna i. Som om osynliga kravallstaket skildrade oss. Kamerablixtrar bländar.

fy fan vad bra

fy fan vad bra

fy fan vad bra

Springer mot stranden. 03:??. Resterande kläder drunknar snart i sandkorn och regndroppar. & med kameran i högsta hugg inleds en våt kväll. Observera, en KALL våt kväll. Kärleken är långt borta under dimmiga moln. Tre personer sjunker succesivt ner i leran, deras genitialer kommer snart att försvinna ner under ytan. Långgrunt... det börjar regna och kläderna blir dyngsura och oändligt mycket sand hamnar innanför och på. Ett ödelagt och dödsdömt partytält blev snabbt till någon form av skyddszon. Människor kommer och går, men kvar blir jag, huttrande med en värmländsk mans-man. Som spelar värdelös musik i stil med green day... jag skäms och hoppas på att regnet ska avta, men det avtar aldrig! och jag orkar verkligen inte gå hem... eller hem... orkar inte gå tvärs över hela området för att zippa upp och igen mitt tält som ligger så långt bort som i en återvändsgränd. Fryser och ber en bön högt och ljudligt fast det hela var mest bara poesi med känsla. Sånt som många inte klarar av. Mans-mannen skrattar och tycker att poesi är töntigt, men kysser mig ändå i nacken och mitt ansikte anstränger sig för att göra en hemskt äcklad min. Orkar inte bråka och släppa loss feminismen, sitter bara kvar och tänker okej, han värmer mig iallafall. Det sitter två klistermärken på hans bandare och jag låter dem tala för sig själv, något om en cykelförening och en fotbollsklubb... dödsdömer slutligen händelsen, använder en brassestol som paraply och mans-mannens besvikna blick när jag går min väg är fantastisk. Trodde du att du skulle få ligga ikväll? precis som den där andra trettiotvååriga mans-mannen. Han var också värmländsk... vad är egentligen grejen med det? När han fick mitt "lesbiska" besked verkade han tänka något i stil med "okej, då är det väl okej om jag tar lite mer på dig?" och så gjorde han det, klämde i midjan och letade sig upp mot brösten, andades i nacken och tryckte sin kuk mot min rumpa.

jag
bara
gick

Hultsfred drog för mycket fotboll. Kan ni tänka er, att, det var fler folk i publiken under fotbollen än under någon som helst annan spelning. Mer än under justice mer än under the cure och stjärnhimlen och alla de som hade sex i publiken. MER.

vad jag vill säga att mans-männen var överallt. Ni flinar åt feminismen och säger "det där kommer aldrig hända" precis som åt veganismen och jag blir bara så himla frustrerad och fattar inte hur folk inte kan hålla med. De bara står där... flinar... gul och blå-målade i ansiktet, barbröstade i böjd keps. Samtidigt som jag inte fick! fick inte släppa loss som ni. SOM NI. Som tydligen ska vara annorlunda.

Samtidigt blev jag krossad av mans-männen för att jag kissade. Kissade i dagsljus med en manlig vän. Han fick, men jag, som KVINNA, fick bara synas i mörker. javisst, tack! skuggbelägg mig, men jag kommer snart inte ha en skugga kvar om ni fortsätter.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Du säger jag saknar honom och du lutar dig över räcket i bussen men jag kan bara tänka på alla dina konsekvenser & mitt dåliga samvete som flyter på längs med huvudvärken klockan 3:12.

There goes my heart tänker jag men du kommer tillbaka ser lite förvirrad ut och jag bara ler och låtsas inte om någonting låtsas att allt vemod är ur världen. Möter smutsen på skorna bland offentliga duschar. Värmer mig fast med kläder på, röker det äckligaste av det äckligaste vilket går under rubriken "röda LM". Jag somnade där inne. Psykiskt naken & fysiskt påklädd. Jag vet egentligen inte vad hela jävla evenemanget bedrar mig på. Men det sliter i mig.

"I try to laugh about it hiding with tears in my eyes" och ironin speglas i vattenpölarna, där är ju jag! Gömmer mig för sanningen och förnekar så mycket existens på jorden. Botemedlet knastrar i bakgrunden. The Cure.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Får en skymt av hemma och faller i gråt, låt mig springa härifrån hjälp har inte varit hemma på två veckor vill inte vara hemma vill inte smutskastas eller ligga inför döden... med döden. Jag kan inte ens pausa utan tvingas med förnedring in på mitt rum och hoppas att ingen sett eller hört.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Natten säger ja! till dans, vin och rökning i fönstret och slå-huvudet-i-taklampan och snubbla på mattan och ligga på golvet ett slag och sedan ställa sig upp och le mot världen igen. och dansa. kipa efter andan och skrika everybodys doin' a brand new dance now.

och kramas med vänner... miltals bort... jag vill inte vara ensam det fattar ni väl det fattar ni väl det fattar ni väl.

Jag är hemma.

Morgonen ringer nej. Nej till dans nej till vin nej till lycka nej till allt och hälsar på mig genom regndroppar i ansiktet klockan 07:30 påväg mot bussen. Påväg mot jobbet... jag har fastnat i en dryg tidsrymd där jag trampar i lera och kommer inte långt på länge. Herregud jag smutskastar mig själv i denna spökstad. spystad.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är någonting med dig som jämt får trycket bakom ögonen att bli lite för mycket och välla över. När läpparna slutat röra på sig, när rösten tystnat & när fingrarna slutat knappa. Jag vet inte... kanske känner mig bortglömd eller rent av avundsjuk. Det går inte riktigt att analysera. Biter ihop i mörkret och tänker "inte igen jag vill inte". Denna tonårsdöd... flyg iväg flyg iväg flyg iväg.

Tänker på dig varje morgon och varje eftermiddag, sa jag det? jag tror inte det. Minnen av dig glider förbi på motorvägen vid specifika klockslag. Det finns så himla mycket att säga men vi två behandlar varandra som klotterplank, väller över varandra likt en flodvåg, sopar rent men skapar ändå så mycket kaos. Allt tar plötsligt slut som med hjälp av ett stoppur och det finns så mycket mer att släppa taget om men vi vet båda två att, det var det. Blickar mot varandra, blickar ner, jag ska nog gå nu. Folk inser sällan hur speciella de är. Inte minst hur speciella de är för en enskild person. Enskild.

Jag gick förbi en stuga idag, eller snarare genom rökmoln ur skorsten. Det täckte hela gatan och det är klart att någonting inte stod rätt till... men jag ser aldrig tillbaka mer än i bussätena... och bland minnen. Jag orkar inte mer skada och död. Vill inte längre lyssna till konversationerna om vem som senast dött inlåst på toaletten och vem som får fentanyl som smärtlindring medan kaffepauserna tickar förbi.

Jag brukar fantisera om att få inreda personalrummet fint. Med mattor och starka färger på väggarna, filmplanscher och mysigt ljus och så lyssnar vi på det här, dansar och dricker kaffe i kombination. Skrattar och snubblar lite på mattan som skrynklats. Röker max två cigaretter var inomhus (men tar en extra och låtsas som att det var den andra och inte tredje) och sedan vore ju resten av dagen gjord... visst. Men de intryck jag får av vuxenlivet (som känns så nära men så långt borta) gör inte mer än förnekar varje smilgrop och kisande ögon och varje tand som visas. Varje leende! Varje skratt! glädjen, utsuddad.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Äh, det är ganska tomt nu. det finns ingen plats för umgänge, cigaretter eller alkohol. Inte ens fikapauser eller dans. Inga kramar inga pussar, inte ens avslappning eller död lördag framför tv:n (vilket visserligen aldrig händer). Inte ens några bilder.

Har liksom fastnat och väntar på räddning. nu! inte den typen av räddning som sker på knän i våt jord för att inte låta blommorna vissna. nu nu nu 26 juni 17:41

önskar att någon....
... bara....
äh