ett skyfall ur intet 4 juni 2012 och jag låtsas att jag har sommarlov
stockholm, som färden upp mot det högsta av berg. och som att fortsätta därifrån mot molnen. sedan solen.
du skiner som solen fast inifrån, och jag, jag jämnar ut varenda solstråle med ett mörker som taget ur en solförmörkelse. och som jorden, fast inifrån.
dina inre organ varnar och skriker och vrider sig, du öppnar ögonen och ser bara mig mig mig. ljuset som släcks är jag, på färd mot vinden. in i blåsten, i stormen.
när färgerna slutligen beblandat sig med varandra är allting plötsligt mörkare än tidigare och precis så sker en långsam process.
inom dig.
och ingenting är som back in the days första gången 2008. så många känslor, ge tillbaka dem.
det kanske kommer en tid då närvaron av tillsammans och we are the freaks är 110% som alltid och samtidigt det enda som cirkulerar inom mig.
bortom stockholm och sekundär som silver, anemisk, själsligt utpräglad och med värdet av kråkfötter. men snälla, låt det vara ögonblickligt, låt mig glittra till liv. genomsyra mig med något annat än blicken "du är lösaktig likt en nattfjäril" och ögonblickliga jag är guld-förhoppningar.
låt mig känna något annat än "all the leaves are brown and the sky is grey" varje dag under gråa moln. och låt mig slippa timmarna i spegeln, "dream a little dream of me" och "still craving you'r kiss".
ack denna färd, som känns som påväg in i landet ingenstans. och då menar jag inte något psykadeliskt landet ingenstans-land. utan bara, jag är i ingenstans.
här vill jag bo. det gör jag ibland också. (åh stockholm)
nej jag vet inte ens vad jag skriver om längre.
men jag vet att när jag ser den här bilden känns det som om mannen i den vita hatten spelas och allting är kluvet och jag blir både olycklig och lycklig på samma gång.
Vilken galet mysig blogg du har!