Jag står med böjd rygg och plockar ihop min identitet. Tömmer det andrum där så många känslor spillts på så kort tid. "Sandra det är dags nu, kom låt oss gå härifrån".

Jag vet, jag vet, jag vet men det är komplicerat. Låt mig bara gro en vecka till... någon dag till. Bara tjugofyra timmar... tolv timmar... eller bara en timme. Minuterna räknar neråt och när de väl nått noll finns det inget utrymme kvar i behåll. Vi flyger iväg som dåliga pappersflyplan, kommer inte långt och saktar ner för tidigt, landar bara halvvägs.

Kläderna trycks ner i väskan ihop med oräknad mängd öl. Jag är ledsen, du är ledsen, de där borta på stenen är ledsna, alla är ledsna.

Jag har spillt tårar, skrikit ångerfyllt, hostat till liv och vaknat upp ihopklibbad intill ett misstag. Jag har legat på marken med kramper i lungorna, blivit förd till sjukstuga med E:s darrande hand i min, känt energin från hennes tåriga kinder och darrande läpp. Medan jag blev långsamt medvetslös (ur perspektiv som aldrig nådde medvetandet). Ur eget perspektiv är detta bara bagateller. Ur eget perspektiv var emmaboda mer fantastiskt och eufori än vad det verkar. När vi segrade, tog allt. För mitt i all smuts trampade vi i träsket och kom djupare och djupare ner i marken tills vi slutligen dansade fram i lera. Med leenden på läpparna. Mitt i ett segertåg.

Jag är inte kvar där längre, de spår jag lämnade kvar var bara smuts och fotsteg. Men att försvinna är inte som att låta något brinna och försvinna. Jag finns kvar. Bara på fel plats med rätt minnen och tankebanor. När jag vaknar känner jag fortfarande ångest över att ha slösat tid och liv och fylla på sömn. När jag vaknar är jag inställd på att ramla tillbaka under en solsprängd himmel. Jag tror fortfarande på att, när jag vaknar, gör jag det med mina vänner.

Men egentligen ligger jag ensam i en för stor säng och har ingen att luta mig tillbaka mot. Ingen att göra världen med. Det är såhär det känns att entra verkligheten igen. En verklighet som inte öppnar upp sin famn för mitt vilsna ego. Vågar jag öppna ögonen en gång till?

Låt mig glittra till liv igen.

Det luktar rökelser när jag kliver in i trappuppgången. Trappan snurrar sig och jag vet inte vart den ska ta mig längs med sin spiral, som skildrar verkligheten med den värld jag är påväg att entra. Du går trögt men problemlöst framför mig, snubblar över sista trappsteget och ramlar in i din delade boning. Här bor du och ditt esse. Jag har bara utbytt blickar med dig, bara avgett ett blygsamt hej och just delat en cigarett med dig, men det här är, trots våra få intryck, början på något nytt. (Mitt ego måste exploderat av intryck den där första kvällen och strålat som himlakroppar och batik, som solen. En välfärd bakom stänga dörrar.)

.... tänkte jag en kväll i feberuari -11. Denna hemligstämplade identitet var utom synhåll i två månader. Två månader... ett sommarlov. En fredag var det bestämt att ta igen vår utsuddade kontakt. Jag luktar dig i nacken. Du har en ny lukt.

Skogsvägarna slingrar sig längre och längre in i något som man förväntar sig vara intet. För att rätta tankebanorna så är det en helt ny värld som faktiskt, öppnar upp sin varma famn och hälsar hallå. Småland gror runt mina axlar men jag hugger av varenda gren som förväntar sig att spika upp mig på ett familjeträd. Jag är kortvarig och minns knappt hur jag tar mig hit eller dit.

Vi tar igen två månaders frånvaro i ett förfallet skjul med plastblommr, spindelnät och tavlor som sitter snett. En lapp med budskapet "observera getingbo, sitt ej här" ligger slängd på golvet. Hamnar i en lada, blickar ut mot skogen och husvagnar som gror i marken, sjunker i leran. Ska vi dra till Växjö?

Vinfulla intill vägkanten med snabba steg och en bröstkorg som lider av hets. Tummar i luften. Tre mil bort. Bussen har gått och bilförare sitter ensamma och upptagna, suddar ut vad som sker intill. Vi hamnar i växjö ändå. Ett kaosartat lugn löser upp mitt ego. Klockan 03:något vandrar vi på skogsvägar igen, det är mörkt och vi tänker mest på vad som prasslar i buskarna. Eld. Sömn. God morgon.

"jag älskar dig redan, jag behöver inte lära känna dig, jag ser det i dig"

Kvällen därpå är jag tillbaka i ett lugn likt allt annat. Händelsedöda blekinge. Ur nya vinklar.

Äsh, det finns så mycket bortglömt att plocka fram. Men idag sitter jag i en vinröd sammetssoffa med stockholm i mina händer. Där jag strax landar. Först ska jag entra malmö och dansa som på poppartiden i ett Kent-sprängt Malmö. På min födelsedag. Därefter händer verkligen stockholm, ja allt kommer hända där.

Då kan vi glittra till liv igen.