och vad ska jag säga mer än Hej?
om obekväm avsaknad
Obekvämt. Allting känns så himla obekvämt. Jag är obekväm. Sängen är obekväm. Det känns obekvämt som när en tittar upp från tallriken i matsalen och möter en annans blick. Det är hemskt obekvämt att ens bli sedd. Och det är också, otroligt obekvämt i tankarna.
Ja ni kanske märkte att jag låste bloggen. Jag tänkte att det skulle förbli så. Men hur obekvämt livet än är ska man väl inte försöka radera sig själv. Men allting känns så SMUTSIGT, rörigt och ush. Jag har dessutom ingenting att förmedla. Ingenting mer än vad som anses som SKAM att skrika ut. SKAM, är jag en skam?
Jag är en klisché. Trivs inte i hemstaden. Trivs inte i skolan. Trivs inte i mitt rum. De är alla ångestbubblor.
Ångestbubblor; Som dålig energi och känslan av att någon kramar om ens huvud, på ett hårt och ovänligt sätt. Som hur ögonen känns uttorkade. Som att inte gå till skolan för att idag kan jag inte ens le och vill inte prata. Det känns PINSAMT. PINSAMT. Det ska det ju inte göra.
Jag har tänkt mycket på hur orättvist livet känns. Under fredag lördag söndag när alla flyr iväg för att träffa sina vänner. Så sitter man ensam kvar, tänker; Varför ska det vara så svårt för mig, att träffa mina vänner? Jag ser dem ju aldrig. Och; Varför är det så enkelt för alla andra?
På söndag åker jag nog till Stockholm. Som ett botemedel. Det är egentligen en resa jag känner omotivation inför. Nej, det finns ingen motivation. För ni vet, till slut känns allting menlöst. Där står jag nu. Men tvingar mig upp, mitt i avsaknaden av cirka allting man behöver. Och ska väl snart flyga fram med hjälp av kramar och pussar, kedjerökande om nätterna och samtal som aldrig tar slut. Det enda som tar slut är tekopparna som ständigt fylls på tills man faktiskt inte orkar brygga mer te, eller tills bara de äckliga sorterna finns kvar.
Ja, se på mig nu, ush, jag är ju bara skam. För sånt här får man ju inte skriva.
... och vad ska hända nu? när ingenting tycks hända längre
Vissa fredagar önskar jag att morgondagen var skoldag. När jag åker hem medan alla andra hurrar och skyndar iväg på andra vägar. De där andra vägarna är väl ungefär samma spår som mina, fast åt andra håll. Alla åker hem. Hem till andra städer. För att komma hem till något. Men jag har liksom aldrig någonting att komma hem till.
Hemstaden hemsöker själen och gör en illa. Även om jag bara låtsas existera här, vågar inte inse den verklighet jag funnit mig i i cirka sjutton år. För jag skäms.
Jag förlorar mig hellre i någon annans armar än mina egna. Så för mig bort.
Lövträden övergår i oreange och jag känner mig melankolisk. Inte för att det är höst, utan för att den där bilden av höst man har aldrig träder fram. När solen belyser alla träd som lyser rött och gräset fortfarande är grönt. Nej, det regnar och allting är grått.
Andningssvårigheter och skakig nervositet träder fram så fort jag går runt hörnet intill skolan, förbi lägenhetshusen och sedan in i parken som står grön. Går förbi cigarettrökande gymnasieelever på trasiga parkbänkar och pustar ut när jag gått förbi. Drar ett nytt djupt andetag, och önskar att det håller resten av dagen. Men luften tar slut efter sekunder. Går sedan in i skolan. Där hjärtat dunkar.
Och så börjar en kaffesnurrig dag om. Jag ser mig ivrigt omkring så fort jag inte sitter bakom stängda dörrar i en lektionssal på fjärde våningen. Ibland, när jag går omkring i korridorerna eller sitter i parken hugger det till i magen, upp i bröstet och sedan förlamar tankarna hela kroppen. Tankarna snurrar för snabbt för att låta vettiga. Och jag ser verkligen bara dum ut. Ser ner i marken. Försöker komma ner på jorden men förlorar mig i tankarna. Tankarna som väcks till liv och börjar om om om varje gång. Ta mig tillbaks. Sedan vaknar jag. Sedan faller jag tillbaka. Ta mig tillbaka.
På måndagar då jag ser tillbaka på lördag söndag är allt svart. Vad jag än gjort har jag inte funnit mig i det. Jag har seglat mot andra världar och det har inte funnits någon där för att väcka mig.
För när det blir helg, tar man hand om sig själv. Under helgen finns det inga armar som sträcker sig efter en. Inga omfamnanden eller hej. Det är som att alla försvinner ur världen i två dagar.
Ropen når inte ut.
Hej.
När vi blev de som försvann / låt oss glittra till liv igen / när vi tog igen två månaders frånvaro /stockholm som rumskamrat / igen
Jag står med böjd rygg och plockar ihop min identitet. Tömmer det andrum där så många känslor spillts på så kort tid. "Sandra det är dags nu, kom låt oss gå härifrån".
Jag vet, jag vet, jag vet men det är komplicerat. Låt mig bara gro en vecka till... någon dag till. Bara tjugofyra timmar... tolv timmar... eller bara en timme. Minuterna räknar neråt och när de väl nått noll finns det inget utrymme kvar i behåll. Vi flyger iväg som dåliga pappersflyplan, kommer inte långt och saktar ner för tidigt, landar bara halvvägs.
Kläderna trycks ner i väskan ihop med oräknad mängd öl. Jag är ledsen, du är ledsen, de där borta på stenen är ledsna, alla är ledsna.
Jag har spillt tårar, skrikit ångerfyllt, hostat till liv och vaknat upp ihopklibbad intill ett misstag. Jag har legat på marken med kramper i lungorna, blivit förd till sjukstuga med E:s darrande hand i min, känt energin från hennes tåriga kinder och darrande läpp. Medan jag blev långsamt medvetslös (ur perspektiv som aldrig nådde medvetandet). Ur eget perspektiv är detta bara bagateller. Ur eget perspektiv var emmaboda mer fantastiskt och eufori än vad det verkar. När vi segrade, tog allt. För mitt i all smuts trampade vi i träsket och kom djupare och djupare ner i marken tills vi slutligen dansade fram i lera. Med leenden på läpparna. Mitt i ett segertåg.
Jag är inte kvar där längre, de spår jag lämnade kvar var bara smuts och fotsteg. Men att försvinna är inte som att låta något brinna och försvinna. Jag finns kvar. Bara på fel plats med rätt minnen och tankebanor. När jag vaknar känner jag fortfarande ångest över att ha slösat tid och liv och fylla på sömn. När jag vaknar är jag inställd på att ramla tillbaka under en solsprängd himmel. Jag tror fortfarande på att, när jag vaknar, gör jag det med mina vänner.
Men egentligen ligger jag ensam i en för stor säng och har ingen att luta mig tillbaka mot. Ingen att göra världen med. Det är såhär det känns att entra verkligheten igen. En verklighet som inte öppnar upp sin famn för mitt vilsna ego. Vågar jag öppna ögonen en gång till?
Låt mig glittra till liv igen.
Det luktar rökelser när jag kliver in i trappuppgången. Trappan snurrar sig och jag vet inte vart den ska ta mig längs med sin spiral, som skildrar verkligheten med den värld jag är påväg att entra. Du går trögt men problemlöst framför mig, snubblar över sista trappsteget och ramlar in i din delade boning. Här bor du och ditt esse. Jag har bara utbytt blickar med dig, bara avgett ett blygsamt hej och just delat en cigarett med dig, men det här är, trots våra få intryck, början på något nytt. (Mitt ego måste exploderat av intryck den där första kvällen och strålat som himlakroppar och batik, som solen. En välfärd bakom stänga dörrar.)
.... tänkte jag en kväll i feberuari -11. Denna hemligstämplade identitet var utom synhåll i två månader. Två månader... ett sommarlov. En fredag var det bestämt att ta igen vår utsuddade kontakt. Jag luktar dig i nacken. Du har en ny lukt.
Skogsvägarna slingrar sig längre och längre in i något som man förväntar sig vara intet. För att rätta tankebanorna så är det en helt ny värld som faktiskt, öppnar upp sin varma famn och hälsar hallå. Småland gror runt mina axlar men jag hugger av varenda gren som förväntar sig att spika upp mig på ett familjeträd. Jag är kortvarig och minns knappt hur jag tar mig hit eller dit.
Vi tar igen två månaders frånvaro i ett förfallet skjul med plastblommr, spindelnät och tavlor som sitter snett. En lapp med budskapet "observera getingbo, sitt ej här" ligger slängd på golvet. Hamnar i en lada, blickar ut mot skogen och husvagnar som gror i marken, sjunker i leran. Ska vi dra till Växjö?
Vinfulla intill vägkanten med snabba steg och en bröstkorg som lider av hets. Tummar i luften. Tre mil bort. Bussen har gått och bilförare sitter ensamma och upptagna, suddar ut vad som sker intill. Vi hamnar i växjö ändå. Ett kaosartat lugn löser upp mitt ego. Klockan 03:något vandrar vi på skogsvägar igen, det är mörkt och vi tänker mest på vad som prasslar i buskarna. Eld. Sömn. God morgon.
"jag älskar dig redan, jag behöver inte lära känna dig, jag ser det i dig"
Kvällen därpå är jag tillbaka i ett lugn likt allt annat. Händelsedöda blekinge. Ur nya vinklar.
Äsh, det finns så mycket bortglömt att plocka fram. Men idag sitter jag i en vinröd sammetssoffa med stockholm i mina händer. Där jag strax landar. Först ska jag entra malmö och dansa som på poppartiden i ett Kent-sprängt Malmö. På min födelsedag. Därefter händer verkligen stockholm, ja allt kommer hända där.
Då kan vi glittra till liv igen.
släpp dörrarna genast / hultsfred bedrar / möter döden varje dag i gräset utanför jobbet 07:59 / jag ska krama hela världen lilla mamma / men jag kommer tillbaka
Står på en bergsprängare, dansar, det svajar precis som musikvolymen. Överkroppen är naken inte för första gången. Ibland stannar folk upp och säger att jag är ju hon! välkomna tuttrevolutionen. Mans-männen blir så jävla nervösa och KRÄNKTA. Skriker med fotbollsvrål "ta på dig en tröja så jag kan prata med dig", "det där är precis samma sak som att jag visar min kuk, vill du att jag ska visa min kuk?" (nej & nej). Torsten dansar naken intill med propell på huvudet. Omgivningen likt en våg perfekt långt borta för att inte ramla och drunkna i. Som om osynliga kravallstaket skildrade oss. Kamerablixtrar bländar.
fy fan vad bra
fy fan vad bra
fy fan vad bra
Springer mot stranden. 03:??. Resterande kläder drunknar snart i sandkorn och regndroppar. & med kameran i högsta hugg inleds en våt kväll. Observera, en KALL våt kväll. Kärleken är långt borta under dimmiga moln. Tre personer sjunker succesivt ner i leran, deras genitialer kommer snart att försvinna ner under ytan. Långgrunt... det börjar regna och kläderna blir dyngsura och oändligt mycket sand hamnar innanför och på. Ett ödelagt och dödsdömt partytält blev snabbt till någon form av skyddszon. Människor kommer och går, men kvar blir jag, huttrande med en värmländsk mans-man. Som spelar värdelös musik i stil med green day... jag skäms och hoppas på att regnet ska avta, men det avtar aldrig! och jag orkar verkligen inte gå hem... eller hem... orkar inte gå tvärs över hela området för att zippa upp och igen mitt tält som ligger så långt bort som i en återvändsgränd. Fryser och ber en bön högt och ljudligt fast det hela var mest bara poesi med känsla. Sånt som många inte klarar av. Mans-mannen skrattar och tycker att poesi är töntigt, men kysser mig ändå i nacken och mitt ansikte anstränger sig för att göra en hemskt äcklad min. Orkar inte bråka och släppa loss feminismen, sitter bara kvar och tänker okej, han värmer mig iallafall. Det sitter två klistermärken på hans bandare och jag låter dem tala för sig själv, något om en cykelförening och en fotbollsklubb... dödsdömer slutligen händelsen, använder en brassestol som paraply och mans-mannens besvikna blick när jag går min väg är fantastisk. Trodde du att du skulle få ligga ikväll? precis som den där andra trettiotvååriga mans-mannen. Han var också värmländsk... vad är egentligen grejen med det? När han fick mitt "lesbiska" besked verkade han tänka något i stil med "okej, då är det väl okej om jag tar lite mer på dig?" och så gjorde han det, klämde i midjan och letade sig upp mot brösten, andades i nacken och tryckte sin kuk mot min rumpa.
jag
bara
gick
Hultsfred drog för mycket fotboll. Kan ni tänka er, att, det var fler folk i publiken under fotbollen än under någon som helst annan spelning. Mer än under justice mer än under the cure och stjärnhimlen och alla de som hade sex i publiken. MER.
vad jag vill säga att mans-männen var överallt. Ni flinar åt feminismen och säger "det där kommer aldrig hända" precis som åt veganismen och jag blir bara så himla frustrerad och fattar inte hur folk inte kan hålla med. De bara står där... flinar... gul och blå-målade i ansiktet, barbröstade i böjd keps. Samtidigt som jag inte fick! fick inte släppa loss som ni. SOM NI. Som tydligen ska vara annorlunda.
Samtidigt blev jag krossad av mans-männen för att jag kissade. Kissade i dagsljus med en manlig vän. Han fick, men jag, som KVINNA, fick bara synas i mörker. javisst, tack! skuggbelägg mig, men jag kommer snart inte ha en skugga kvar om ni fortsätter.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Du säger jag saknar honom och du lutar dig över räcket i bussen men jag kan bara tänka på alla dina konsekvenser & mitt dåliga samvete som flyter på längs med huvudvärken klockan 3:12.
There goes my heart tänker jag men du kommer tillbaka ser lite förvirrad ut och jag bara ler och låtsas inte om någonting låtsas att allt vemod är ur världen. Möter smutsen på skorna bland offentliga duschar. Värmer mig fast med kläder på, röker det äckligaste av det äckligaste vilket går under rubriken "röda LM". Jag somnade där inne. Psykiskt naken & fysiskt påklädd. Jag vet egentligen inte vad hela jävla evenemanget bedrar mig på. Men det sliter i mig.
"I try to laugh about it hiding with tears in my eyes" och ironin speglas i vattenpölarna, där är ju jag! Gömmer mig för sanningen och förnekar så mycket existens på jorden. Botemedlet knastrar i bakgrunden. The Cure.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Får en skymt av hemma och faller i gråt, låt mig springa härifrån hjälp har inte varit hemma på två veckor vill inte vara hemma vill inte smutskastas eller ligga inför döden... med döden. Jag kan inte ens pausa utan tvingas med förnedring in på mitt rum och hoppas att ingen sett eller hört.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Natten säger ja! till dans, vin och rökning i fönstret och slå-huvudet-i-taklampan och snubbla på mattan och ligga på golvet ett slag och sedan ställa sig upp och le mot världen igen. och dansa. kipa efter andan och skrika everybodys doin' a brand new dance now.
och kramas med vänner... miltals bort... jag vill inte vara ensam det fattar ni väl det fattar ni väl det fattar ni väl.
Jag är hemma.
Morgonen ringer nej. Nej till dans nej till vin nej till lycka nej till allt och hälsar på mig genom regndroppar i ansiktet klockan 07:30 påväg mot bussen. Påväg mot jobbet... jag har fastnat i en dryg tidsrymd där jag trampar i lera och kommer inte långt på länge. Herregud jag smutskastar mig själv i denna spökstad. spystad.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det är någonting med dig som jämt får trycket bakom ögonen att bli lite för mycket och välla över. När läpparna slutat röra på sig, när rösten tystnat & när fingrarna slutat knappa. Jag vet inte... kanske känner mig bortglömd eller rent av avundsjuk. Det går inte riktigt att analysera. Biter ihop i mörkret och tänker "inte igen jag vill inte". Denna tonårsdöd... flyg iväg flyg iväg flyg iväg.
Tänker på dig varje morgon och varje eftermiddag, sa jag det? jag tror inte det. Minnen av dig glider förbi på motorvägen vid specifika klockslag. Det finns så himla mycket att säga men vi två behandlar varandra som klotterplank, väller över varandra likt en flodvåg, sopar rent men skapar ändå så mycket kaos. Allt tar plötsligt slut som med hjälp av ett stoppur och det finns så mycket mer att släppa taget om men vi vet båda två att, det var det. Blickar mot varandra, blickar ner, jag ska nog gå nu. Folk inser sällan hur speciella de är. Inte minst hur speciella de är för en enskild person. Enskild.
Jag gick förbi en stuga idag, eller snarare genom rökmoln ur skorsten. Det täckte hela gatan och det är klart att någonting inte stod rätt till... men jag ser aldrig tillbaka mer än i bussätena... och bland minnen. Jag orkar inte mer skada och död. Vill inte längre lyssna till konversationerna om vem som senast dött inlåst på toaletten och vem som får fentanyl som smärtlindring medan kaffepauserna tickar förbi.
Jag brukar fantisera om att få inreda personalrummet fint. Med mattor och starka färger på väggarna, filmplanscher och mysigt ljus och så lyssnar vi på det här, dansar och dricker kaffe i kombination. Skrattar och snubblar lite på mattan som skrynklats. Röker max två cigaretter var inomhus (men tar en extra och låtsas som att det var den andra och inte tredje) och sedan vore ju resten av dagen gjord... visst. Men de intryck jag får av vuxenlivet (som känns så nära men så långt borta) gör inte mer än förnekar varje smilgrop och kisande ögon och varje tand som visas. Varje leende! Varje skratt! glädjen, utsuddad.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Äh, det är ganska tomt nu. det finns ingen plats för umgänge, cigaretter eller alkohol. Inte ens fikapauser eller dans. Inga kramar inga pussar, inte ens avslappning eller död lördag framför tv:n (vilket visserligen aldrig händer). Inte ens några bilder.
Har liksom fastnat och väntar på räddning. nu! inte den typen av räddning som sker på knän i våt jord för att inte låta blommorna vissna. nu nu nu 26 juni 17:41
önskar att någon....
... bara....
äh
ett skyfall ur intet 4 juni 2012 och jag låtsas att jag har sommarlov
stockholm, som färden upp mot det högsta av berg. och som att fortsätta därifrån mot molnen. sedan solen.
du skiner som solen fast inifrån, och jag, jag jämnar ut varenda solstråle med ett mörker som taget ur en solförmörkelse. och som jorden, fast inifrån.
dina inre organ varnar och skriker och vrider sig, du öppnar ögonen och ser bara mig mig mig. ljuset som släcks är jag, på färd mot vinden. in i blåsten, i stormen.
när färgerna slutligen beblandat sig med varandra är allting plötsligt mörkare än tidigare och precis så sker en långsam process.
inom dig.
och ingenting är som back in the days första gången 2008. så många känslor, ge tillbaka dem.
det kanske kommer en tid då närvaron av tillsammans och we are the freaks är 110% som alltid och samtidigt det enda som cirkulerar inom mig.
bortom stockholm och sekundär som silver, anemisk, själsligt utpräglad och med värdet av kråkfötter. men snälla, låt det vara ögonblickligt, låt mig glittra till liv. genomsyra mig med något annat än blicken "du är lösaktig likt en nattfjäril" och ögonblickliga jag är guld-förhoppningar.
låt mig känna något annat än "all the leaves are brown and the sky is grey" varje dag under gråa moln. och låt mig slippa timmarna i spegeln, "dream a little dream of me" och "still craving you'r kiss".
ack denna färd, som känns som påväg in i landet ingenstans. och då menar jag inte något psykadeliskt landet ingenstans-land. utan bara, jag är i ingenstans.
här vill jag bo. det gör jag ibland också. (åh stockholm)
nej jag vet inte ens vad jag skriver om längre.
men jag vet att när jag ser den här bilden känns det som om mannen i den vita hatten spelas och allting är kluvet och jag blir både olycklig och lycklig på samma gång.
Stockholm slog mig i huvudet
äsh. en tisdag i maj for jag sent till stockholm. fann mig bland tunnelbanor och hetsade för att hinna med ett tåg mot mörby c klockan 23:53. det luktade öl och snus och jag kände mig som hemma.
Jag och Ida hetsar upp ur tunnelbanan och skräms av en skuggbelagd ebba som drar ett cigarettbloss och ler mot oss. Hej! återförening under solbefriad himmel och vita löv. och på torr asfalt! och somrig atmosfär.
Nästa dag drack en öl och aurora mitt bland blondiner och vita converse (äsh, jag har också ett par), kedjerökte och lyssnade till samtalsämnen runt omkring "jag är 99:a", dog av förvåning och undrade vad som hände. Den här kvällen bestod av svett, dans och törst... borttappat vin, att hålla händer genom toalettbås... och en förlorad vän. Eller många förlorade vänner! finner varandra i kramar och "vafaaaan var har du varit?" Vi pendlade omkring i proppfyllda vagnar och rökte med havsutsikt, och väldigt mycket stadsljus. Fick i panik armbåga mig ut ur vagnen för att stiga av den och hann inte ens säga hejdå till någon.
Åh avsaknaden. Trots att jag kom hem igår. Men nu sitter en här med tusen skoluppgifter och jag har egentligen inte tid med att skriva det här eller redigera tusen bilder men jag kan liksom inte hålla mig borta. Låt mig vara en lustmänniska.
Jag har studsat som på moln längs med gröna ängar. Fast de vita molnen var får... och jag studsade ju inte på dem... men de studsade på mig... eller mot mig. Mystiska läten ur blommiga buskar och ett överkört jag. Senare... en dag med klimat som taget ur öknen, sökte oss mot havsvind men ingenting var direkt harmoniskt. Någon kom och bad om öl, någon tillfredställde sig själv i en buske... och alla myror...
En kväll famlade vi i en grönbelagd park, eller allt är ju grönt nu. Och det är helt fantastiskt! fick inte nog av doften av syrener, trodde jag iallafall. Vaknade en dag och kunde knappt andas. Jag ser inget fel med att lukta på blommor, trots det slår de tillbaka på mig och jag vet inte vad det här är för slags orättvis karma? äsh. ironi.
Vi gick under en bro och på tomma stigar och besteg berg och hemskt jobbiga trappor... var väl inte direkt pepp på kvällen. Trots kir i väskan och glada människor och åh... men! se dig för för här kommer lyckan. Vinröd vätska sipprade ner i min hals och fyllde munnen med vinbärssmak. Det hela kan kännas så glittrigt och rosa och flickigt... en omvänd bild av den Sandra folk bevittnar. Fast nu var det väl inte det faktum att jag drack trettonprocentig punkig alkoholistblaska... jag hade väl bara hamnat i precis det umgänge som behövdes. Som jag nog ville finna mig i.
Åh jag vet inte jag vet ingenting jag förstår inte mig själv. Förnekelse och förhoppningar livet ut.
Trädklättring igen: "men åh! det är ju så vår grej". En kan väl medge en viss lycka och det där frekventa leendet på läpparna. Men det var varje gång den där tryggheten uppenbarade sig verbalt. Kände vattnet mot skor och insåg i tystnad att den där grenen var inte alls så högt upp... trädklättring över hav och land... kyrkogårdar... och häromdagen bevittnade jag ett träd från barndomen huggas ned. Stannade mitt i ett övergångsställe i chock och blev tutad på efter några minuters uppspärrande och panikslag och ont i hjärtat.
Återkommer till verkligheten, öppnar ögonen och upptäcker... tomhet! jag fortsatte träffa okända och kända människor, framifrån, bakifrån och uppifrån med blixt. Blixtrande sommarnatt på långholmen, där jag senast var 2010. Alldeles dränkt i eufori & olycka, en salig blandning jag inte vågar känna efter. Men nu var jag tillbaka och det utan Kentsommar. Folk försvann i bussar och jag själv försvann med hejdåpussar (kyssar).
Varför är det alltid bussar som förövar mig på lycka?
Jag tunnelbanar hemåt med Ida i smärtor. Mina tankar tycks kretsa kring erkännanden.
Somnar.
Om jag har tur vaknade jag aldrig ur den där alkoholiserade natten, utan ligger fortfarande och sover tryggt i Ebbas säng under kanintäcket. När jag öppnar ögonen bevittnar jag Idas uppvaknande och försöker tyda vad klockan är. Försöker få tag på Ebba och undrar när hon kommer hem, går upp på övervåningen, hälsar på katterna och kokar nudlar.
Eller så åkte jag faktiskt hem igår, i mer än tjugogradig sol. Sa hejdå till Ebba i förtvivlan. Sa att "vi ses på öland... vi ses i juli". Någon tittade på oss, log men gav samtidigt en sorgsen blick.
Jag vet inte hur man tar farväl på bästa sätt... men jag är ganska säker på att jag ligger tomhänt i min en meter och tjugo centimeter breda säng. Tänker hat åt de kommande veckorna och undrar vad som händer nästa gång vi ses.
Där på öland.
letar symbolik
"Sandra du måste tappa något kärt för att tappa dig själv"
Iförd en rosa version av Alice's disneykläder och tilltalad av S som plötsligt hamnat i en mammaroll. Visst blev jag ledsen när hon slängde iväg tekoppen, ner i avgrunden.
Åkte gammaldags tåg otroligt snabbt med öppna dörrar. Kommer jag överleva det här? sluta tvinga mig snälla sluta varför ska jag hoppa? Från en räls, miltals upp i luften, utan fastmark. Bara berg och en suddig men grön utsikt.
Men tekoppen var inte tillräcklig! däremot blev jag helt förkrossad när (gosedjurs)kaninen blev utkastad i intet, utan mig. Jag var beredd att hoppa efter.
"det är nog för sent nu" men du fortsatte klä av mig av okänd anledning, av med förklädet, av med skorna, men klänningen satt kvar. Sedan, hoppade jag, precis som Alice gjorde.
Hoppar du så hoppar jag fungerade tydligen. Även om tillfället passerat, tiden var ute och chansen var förbi.
Sedan fann jag mig plötsligt i någons famn, mitt på en tågräls mellan bommar. Hörde plötsligt tåget komma, öppnade ögonen och kröp chockartat snabbt åt vänster. Jag dog nästan där! men jag vet inte var du tog vägen, försvann troligen ut på gröna fält, dit jag ville!
"äsh, dit ner har hur många som helst ramlat"
slumpartade stockholm i all hast
01:28 fredag 13 april. APRIL.
(jaha... här sitter jag och försöker öppna en öl i tystnad)
Stod bakom ICA och väntade på att dig. Blev kissnödig av nervositet och plötsligt gick du förbi, för att egentligen ta tunnelbanan till cityterminalen och möta mig och Ida. Vi skrek något och du såg knappt förvånad ut "visste du att vi skulle vara här?" "jag bara kände det på mig"
Vad som sker nu började denna dagen. Vi visste inte riktigt var vi skulle ta vägen men vi visste precis vad vi skulle göra, så vi tillkallade mångfalden. Grannarna fick kortslutning redan vid 22:05, klagade på rökdoft och högljudd musik. Underbart tänkte vi, klockan är tio en lördag och en får varken röka eller lyssna till musik!
Men det var väl ingen som brydde sig.
På grund av grannens psykbryt över rökdoft låg jag plötsligt på dig mot asfalten och tände en cigg. Vi hade bara flyttat oss en bit ur bittra tantens utsikt. En hundägare gick förbi och hälsade skeptiskt, enligt bilder från denna kväll hade hunden ögon likt laser (liksom träffad av blixten). Kylan nådde in på min bara hud och mina fötter var bara mot fukten av mars.
Härefter försvann jag bort i en annan värld under cirka två timmar, skrek åt någon då och då varje gång jag blev träffad av ljuset. Två timmars frånvaro men extrem närvaro började precis där det senast slutade. Precis där tolvslaget på nyårsafton blev ignorerat eller snarare bortglömt.
Jag handskakade inte med någon på resten av kvällen. Tillbaka till yttre världen, bemöts av människor jag aldrig sett förr, ansikten jag inte minns och namn jag aldrig tog reda på. Någon presenterade sig som "buksvåger". Denne skickar numera intressanta meddelanden då och då...
Mötte någons blick och av att döma på ögonen visste jag att personen visste mig. Ja just det det var han... någon som råkar köpa öl till en ibland. Han var en av dem som blev nekad till handskakning. Men vad gör en! han sträckte fram sin hand och när jag väl nekade möttes jag av en besviken blick. Jag tror att det första den här personen sa nånsin till mig var "sandra har du sprit?"
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag visste efter den här kvällen att det här var verkligen början på något nytt, ingen får missta sig nu eller ens tro, för det här var början på något nytt, som ett nytt liv där allt är nytt. En oförutsägbar framtida tidsrymd. Nya vägar och nya umgängen. Början på att BYGGA UPP MIG SJÄLV, i en ny stad. Som att starta ett nytt liv, fast mer... ett nytt sekundärt liv, ett dubbelliv.
Men jag vill inte kalla det sekundärt! stockholm varför ligger du på andra plats? varför får du silver och inte guld? varför står du bara inte först i kön? kan jag ändra på det? så jag slipper vänta på dig. För jag känner mig så redo för att bara lämna det förflutna! säga hejdå till mitt barndomsperspektiv som bara äcklar mig... får mig att känna mig som SKAM. och inte minst bortglömd, jag är liksom totalt utsuddad och genomskinlig här, visar mig ej. Ej att tycka synd om, jag är tillbakadragen just för att jag inte vill synas. Ingen vettig människa passar in här.
Och kära vänner i södern, ta mig inte fel, det är inte er jag vill lämna. Bara omgivningen och att varje dag är så himla förutsägbar. Monotona blekinge... blekinge... vet ens folk att det finns? jag tror inte det. Det är ett landskap mellan skåne och småland, helt bortglömt och förmodligen minst i Sverige. Jag känner att jag levt färdigt här.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Cigg på balkongen, erkännande och diskussioner inför grannar (seriösa samtal mitt i natten precis nedanför grannens fönster), att fylla hela huset med ölburkar, gosa med katter och somna till lejonkungen. vakna mitt i natten i brist på plats och utan täcke som ramlat ner på golvet på grund av dess tyngd och klumpighet. Jag trodde det var elefanter på men det var kaniner. Att finna dig i köket på morgonen med ett sneaky leende för du skulle ju egentligen vara i skolan.
(Igår fyllde jag min tomma säng med flera täcken och hur många kuddar som helst för att få en liknande känsla av det jag levt i. Men det skapar ingen direkt trygghet eller trivsamhet, utan känns mest patetiskt)
Kent spelades och där var du, avgav ett tryggt läte mitt i tystnaden. En våg gick genom mig för det var precis som allt annat oförutsägbart och på något sätt underbart. Tryggheten landade i mig. Jag hittar aldrig mig själv i någon annans ögon men det kanske bara är för mörkt? men jag har ju klättrat upp ur den där svarta gropen? mörkret har ersatts av ljus, på ett fantastiskt ljuset-i-tunnelns-slut-sätt. Befinner mig inte längre i blåskala. Den där osäkra och frustrerade tidsrymden ligger väl ändå i det förflutna? för jag känner inte längre för att svika hela världen och skapa avund. Degenerationen tog sitt slut.
Men framtiden är som alltid osäkrad.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mitt bland döda löv under en inte alltför kall torsdagsnatt står jag plötsligt som knuten runt en lyktstolpe. Där var du igen! plötsligt bländade av strålkastare från polisbil börjar en andfådd tid. Du vinbärsfärgade dryck begravdes plötsligt under, återkommande: döda löv. Hamnade intill någonstans där barndomen utspelar sig som på film, ett sånt ställe som bara skapar men för livet och kanske ett ärr nånstans.
Men vi kom tillbaka! bemötte en lögnares kyssar och ett osäkrat jag, bad om en käftsmäll men blev istället övertalad. Satt plötsligt på en buss mot någonstans ingenstans. Hand i hand kände jag att herregud vad håller jag på med? har jag verkligen, för en gångs skull gjort rätt? hur kunde allt kännas så oförfalskat och rättfallet?
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
De som vet vad jag skriver om måste också få veta att jag bryr mig inte om vad som händer i framtiden... alls. Bryr mig bara om att få återvända. Men allt känns så långt borta men samtidigt som himla nära! stockholm, vi ses igen i maj. Men maj... det är en hel månad kvar, vad är en månad tänker en då, men kommer plötsligt på att allt det här jag skriver om, denna oändliga saknad, har bara utspelat sig i två dagar. Jag kom nämligen hem i förrgår.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I tisdags hade jag fortfarande inte fattat att jag faktiskt skulle ÅTERVÄNDA. Drastiskt.
Vi satt på ett café och vi skrev ett brev till en annan föregången blekingebo, fulla av förväntan om vad som skulle komma att hända. Hade helt glömt bort att jag redan var påväg hem.
Vi tog farväl på perrong tio. Inväntade ett tåg mot köpenhamn där på cityterminalen. Vi kramades och kysstes och påminde varandra om att "jag älskar dig". Du lämnade oss... eller vi lämnade dig... nej! ingen lämnar någon. Vi bara säger att vi ses igen. Det sa du också.
Precis innan hysterin mitt bland folk som ska först på tåget sa Ida att, "Ebba är svårare att säga hejdå till än en pojkvän". På tåget utöver vattnet jag beskådat tidigare i veckan med någon annan skickar jag iväg ett sms och skriver att du flyger iväg som ett pappersflygplan. Men det var ju jag... vi. Det var precis vad jag och Ida gjorde.
(jaha... här sitter jag med en tom ölburk som skräpar)
åk inte ebba
som mitt kärleksbarn jag hånglar med. trygg i sängen men med ena benet på golvet, varenda klädesplagg sitter på men jag placerar ändå ett täcke över dig. ensam vinfylla tills du, svarthåriga frände, tröttnade och lät vinet forsa ut som en flod och studsa ned i den mörkblå koppen. vinet skvätte. bar överkropp i sammetssoffan med en otänd cigarett i handen. jag pratar med dig och försöker, på automatik aska ciggen fastän den inte är tänd än.
hänger ut genom fönstret, omringad av fönster. sura tanter och halvdöda men nyblivna vuxna som aldrig syns, finns där innanför, nånstans.
jag förstår inte riktigt varför jag tvunget skulle röka i fönstret hemma hos mamma i en rökförbjuden lägenhet men det var okej.
du mitt kärleksbarn, eller syster... bästa vän. du vaknar, ställer dig upp och ser förvånat på oss två, idioter som dansar endast iförda trosor... till något förjävligt alternativt far&sons knarkrappande (lsd du är mina tankar, pcp mitt hjärta det bankar, ghb du får mig alltför lätt ur balans). vad som urartades av buffalo blues. vi förenas i fönstret för en tredje eller fjärde cigg. du klär av dig din tröja, helt naturligt. vi bar solglasögon fastän klockan var fyra på morgonen, såg troligtvis ingenting.
lyckan går nu hand i hand med någon annan. kyss mig kyss min hals kyss min kind kyss mig i pannan kyss mig på läpparna kyss mig där emellan läpparna på i min mun
lukta i min nacke omfamna mig låt mig lyfta dig i en kram
du behöver inte säga hej, vi bara ler mot varandra och är det en tår jag ser? känner?
skratta med mig, låt lyckan rusa upp likt kolsyra i din hals. endast vår närvaro är tillräcklig för att skapa eufori men jag tänker verkligen inte skriva att "love is our drug" för fy fan vad töntigt. och det är ju verkligen.. inte ens sant.
inte mer än en helg krävs för att skapa en mångfald av saker att tänka på och känna förtvivlan över. just för att det är som bortblåst. varenda liten sekund av närvaro försvinner senare i den där jävla bussen. kommer den tillbaka?
mer än en helg krävs för att bota din frånvaro.
bota din frånvaro
din frånvaro
(er frånvaro)
du sitter en meter bort från mig, under franslampan, på den persiska mattan. vi vinar i kopparna du tyckte var fina. jag ser på dig och trots att jag slänger mig i din famn, för att stanna där och bara omfamna dig... så bara åååh.
en frustrerande saknad
åk inte ebba.
slutligen: du ler mot oss och vinkar hejdå. inglasad i en buss på färd mot det du ville bort ifrån. jag ville nog skrika där.
du ska inte behöva säga hejdå
feb(er)uari och lite till
allt börjar med en cyberkväll för längesedan, lampskärmshattar var en hit. sedan, februari... var väl aningen ostabil och sedan kul ibland. hade ett lov nånstans i februari som jag chipsade mig igenom på sofies vardagsrumsgolv. lovet var ungefär såhär: finner mig och sofie i hennes soffa framför TV:n. vi kollar på repriser på svt 2. "österlens trädgårdar" samt något om en urkass kör med white trash-brudar och schlager-hits. tittar bort från TV:n för att möta mobilskärmen och ser att klockan är fyra på morgonen... jaha...
på slutet var det nån fest där nått gick snett och sedan hittade jag en plunta whisky i min väska. jippie!
i fredags stod plötsligt nå jävla brud från stockholm i min dörröppning. nej alltså skojar ba, hon är bäst. inte bara någon jävla brud. jag och stockholmska rödluvan lurade hem min kära mate ida genom att locka med ca sex liter alkohol. utan hennes vetande stod stockholmy bakom min garderobsdörr och bara väntade på att få överaska genom att skjuta ifrån sig dörren med ett roger pontare-move (obs: när vindarna viskar mitt namn spelades i bakgrunden och när refrengen kom genomfördes planen).
ja alltså. februari-mars. har mest bara varit dum i huvudet och hånglat.
jag har drömt om torr asfalt ett tag nu
allt är bara väldigt konstigt för tillfället. det finns oväntade vändpunkter bakom varje hörn och det går bara inte att gömma sig. Gör mest bara ironi av mitt liv för tillfället, och det är ju... kul.
Ska återgå till min bff i sängen med alla tomma (shopliftade) ölburkar.
livet:
hej spöken & hattifnattar
vi får se va
artonde januari tjugohundratolv
